i naiv regi

Byter adress och bloggsida.

2010-06-27T02:30:00.001-07:00

Nu är det dags igen, för att byta adress och plats. Detta blir den sista gången jag byter - det är slut på fyndiga blogspot-namn.

Finn mig på andreasohman.com !

It's a wrap.

2010-05-28T08:35:00.000-07:00

Första reklamfilmen för Acne är inspelad. Nu väntar en intensiv helg av klippning. Men innan det afterworköl på Republik. Kom förbi!

/A.

I Skuggan av Cannes...

2010-05-21T04:38:00.000-07:00

... jobbar jag nu med en webreklamfilm för Lärarförbundet som jag gör tillsammans med Acne. Det är ett första jobb för att testa mig inför, förhoppningsvis, större kommande uppdrag. Filmen blir cirka 1 minut och vi har en produktionstid på endast 3 veckor för att den ska vara klar lagom till att skolan slutar!

Tufft, Kul, Rock'n'Roll och lite Nervöst.

Cannes del 2.

2010-05-20T03:33:00.000-07:00

Jacuzzi!

Cannes Dag 2

2010-05-17T02:27:00.000-07:00

Vår fantastiska Terass!

Med fantastisk utsikt.

Nu har jag inte tid att skriva. För nu ska vi på lunch med Filmlance!

Det bär av till Cannes

2010-05-15T17:10:00.000-07:00

Nu sätter jag mig i en Taxi på väg till Arlanda för att ta mig ner till Cannes och filmfestivalen där. Ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Men massor av goda vänner är där, så varför inte?

I den äran har jag spenderat veckan åt att köpa nya kläder, parfymer, accessoarer och skor. I'm all set. Cannes, here I come.

Taxibilar.

2010-05-15T17:01:00.000-07:00

Jag hatar taxibilar som inte har radion på. Inte bara för att jag hatar när det känns stelt och tyst. Utan också för att jag undrar hur tråkigt taxichaufförernas liv är när någon inte åker med.

Aldrig aldrig aldrig nöjd.

2010-05-11T11:28:00.001-07:00

Det spelar ingen roll. Jag kan lika gärna lägga av nu. Kanske är det bra att jag aldrig är nöjd. Men det känns bara så frustrerande. Det är hela tiden små små saker som jag stör mig på. Ett "kschh"-ljud som saknas eller musiken som är för hög eller låg eller repliker som är för nära eller långtborta eller helt försvunna. Fan jag hatar det. Aaaaaah! Alla som ser filmen verkar ju gilla den, och ändå... Ändå kan jag inte bara lugna ner mig och slappna av och känna att de små små detaljerna inte spelar någon roll. Nej för alla repliker känns viktiga, och jag saknar varenda en som inte kommer fram tydligt i slutet. Nästa film ska jag göra allt detta bättre. Nästa film ska jag fan inte slarva. Helvete.

Min nya startsida.

2010-05-11T11:16:00.001-07:00

Dels för att jag är för dålig på att läsa andra människors bloggar, och framförallt fantstiska Annikas blogg. Och dels för att jag hatar att min egen blogg som första sida, trodde det skulle hjälpa mig att skriva mer. Men herregud vad fel jag hade. Nu hoppas jag däremot att Annika ska sprida enorm inspiration, varje gång jag öppnar Firefox.

http://annikabackstrom.blogspot.com/

Våga vara nöjd...

2010-05-11T07:23:00.000-07:00

Efter en lyckad visning för skådisarna (Martin, Cissi och Sofie) så känns det otroligt bra och roligt inför den stundande premiären i höst. Och efter att Bill också ringt i fredags och sagt sig vara "Oförskämt berörd" så kan jag inte vara mer än nöjd med mottagandet. Och ändå... Ändå så sitter jag och stör mig på skitsaker och idiotiska detaljer. Men nu är det för sent. Varför kan jag aldrig bara koncentrera mig på det som är bra? I irritation av framförallt min egen oförmåga att komma med synpunkter i tid så satte jag ihop en Spotifylista med soundtracket till filmen, som jag iaf kan njuta åt. Länge...

http://open.spotify.com/user/diropus/playlist/7a1XFKTI61e3I7OqRYYoAp

Det värsta av det bästa

2010-05-09T23:52:00.001-07:00

Det värsta med att ha en ledig helg är ångesten över att öppna sin mail och finna 33 nya mail i sin inkorg.

a better day.

2010-05-05T14:15:00.000-07:00

Efter en sen torsdagskväll så var ljudmixen klar (i stort sett) och allt kändes verkligen bättre i torsdags. Så idag har varit en dag fylld av lyckade möten, inspiration och joggingtur. Det som alltid följer när lite press släpper!

If you had a bad day.

2010-05-03T15:38:00.001-07:00

Idag var en sån dag då filmen kändes helt dålig. Jag bara kollade igenom den och kände ingenting, bara såg problemen och missarna som nu aldrig skulle kunna fixas. Och som jag kommer störa mig på framtills premiären, då jag förhoppningsvis kommer vakna till liv och se den med publik och älska den alldeles oändligt.

Vissa dagar kan jag bara inte se saker objektivt eller positivt. Ibland bestämmer jag mig bara för att jag ska koncentrera mig på det negativa, och så är det det enda jag tänker på. Jag hatar att det går utöver andra, när egentligen bara är besviken på mig själv så tror nog många att jag är onöjd med dem.

Jag hoppas imorgon är en bra dag. För imorgon ska jag göra några sista ljudändringar och sen ska det vara klappat och klart och då är det bara le stort och verka nöjd sen.

Sjuk.

2010-05-01T11:50:00.000-07:00

När man är sjuk:
Är inget roligt. Man ser inte fram emot något. Inget känns spännande. Och allt man gör är att fördriva tiden så att man blir frisk.

Jag vågar inte öppna mailen för att se om jag fått massa jobbiga jobbmail.
Jag orkar inte skriva något av de 100 saker jag borde skriva.
Jag orkar inte bry mig om någonting alls idag. Och sådana dagar känns jobb lite extra meningslöst i ens liv. Och det är stunder som då som man undrar om man gör rätt prioriteringar i livet eller inte. Ska man verkligen driva företag när man tar nederlag personligt och när man får stress av minsta lilla uppoffring.

Det mesta verkar ge mig stress nu. Långfilmens slutförande. Väntan. Ledighet. Flyga. USA. Ekonomi. Skriva. Val. Sjukdom. Blogg.

Jag måste hitta något slags svar på hur jag ska känna mig mer lugn. Jag är alldeles för uppe i allt.

Nu honungs-te och Nanny Diaries - med förhoppningen om att imorgon vakna upp frisk och med större livshopp.

Skrivkoma.

2010-04-28T07:55:00.000-07:00

Man märker när man kommer in i en tid där saker som sak fixas som inte är kreativa. Man gör inte särskilt mycket rent praktiskt, men man är hela tiden upptagen psykiskt av att slutföra något. Denna och förra veckan har bestått av Festförberdelser & Slutförandet av långfilmen. Vilket har inneburit Biomix med ljudet och utskjutning av 35mm. Samt få veta om vi skulle komma med i Cannes eller inte (vilket vi inte gjorde - men nu hoppas vi på Toronto som har sett den och gillar den)

Därför har jag inte kunnat skriva. Och inte orkat skriva. Jag har tänkt mycket men inte skrivit. Och desto mer man väntar desto briljantare förväntas man skriva.

Nu har jag tagit mig ur mitt skrivkoma och skrev mina första rader på flera veckor på ett nytt projekt igår. Dessutom har jag börjat klippa en ny grej vi gör mot Bastin och USA. Så jag hoppas att känslan av kreativitet snart ska ta över mitt huvud istället för känslan av pollenallergi som infekterar och gör mig segtänkt och hjärnslö.

Allt gott.

Novell.

2010-04-13T00:37:00.000-07:00

Jag har idag skrivit klart en första version på en novell som förhoppningsvis kommer bli en del av en novellsamling som Alexander Kandiloros håller i. Konceptet är att berätta vad kända filmkaraktärer gör idag. Jag har valt att skriva om Elin, 26 och Agnes, 27 - från Fucking Åmål. Och vad de gör idag. Ingen särskilt upplyftande historia om parlivet i Skövde. En del andra hyfsat välkända namn är med på boken. Däribland barnbokshjälten Sören Olsson, programledaren Johan Hilton och filmkritikern Andrea Reuter. Hoppas det blir av och blir bra!

Lunch på Acne

2010-04-09T02:19:00.000-07:00

Nu ska jag strax på lunch med Acne, förhoppningen om att ha chansen att få göra ett reklamfilmsjobb är stort. Peppa peppa peppa!

Extremt högljutt. Otrolig mindervärdeskomplex.

2010-04-07T11:07:00.000-07:00

Det är med blandad förtjusning och blandad illamående som jag öppnar boken "Extremely Loud & Incredibly Close" (Extremt högt & Otroligt nära). Jag har läst 130 sidor och det är än så länge den bästa bok jag läst. Den är inte bara fantastiskt skriven rent språkmässigt, den är kreativ, intensiv och smart. Jag blir förtjusad av hur fantastiskt allt är, hur man kan komma på briljant sak på briljant sak. Jag mår illa för att jag knappt kan läsa för att jag känner att det jag gör är så otroligt mycket mindre värt än allt i den boken. Fast med hoppet om att jag skulle kunna göra något sånt här, någon gång i framtiden om jag haft tålamodet att skriva. Vilket jag inte har.

Jag behöver ett stort Vad för att skriva en bok. Eller en lugn sommar. Eller ett slag i ansiktet. Jag försöker skriva på en novell som kanske kan bli publicerad i en novellsamling. Och trots att jag har en konkret deadline och att det bara är en ynka liten novell, så kan jag inte få ur mig mer än några ord i taget. Det känns bara för ogenialt. Fan ta dig "Jonathan Safran Foer"! Du gör att jag inte kan skriva längre. Du får mig att känna mig extremt underlägsen & otroligt obegåvad.

Oskar & Måns.

2010-04-06T00:56:00.000-07:00

Det är väldigt många människor som jag tycker är extremt duktiga på vad de gör, men det är extremt få som jag känner mig underlägsen emot. Många av mina bästa vänner är just sådana som gör att jag får mindervärdeskomplex, personer jag hyser nästan löjligt stor respekt emot. Jag undrar om det fungerar så att jag i vännerrelationer vill ha lite utmaning eller om det bara blivit så. Två av dessa är Måns och Oskar. (därför publicerar jag denna extremt icke respektingivande bilden på dem!)

Just nu jobbar Måns och Oskar med Superprinsen på aftonbladet för mitt bolag. Och tanken var att jag skulle hjälpa till mer än jag gjort. Men långfilm och stress har kommit emellan och jag hatar projekt där jag inte känner mig så delaktig, men ändå får någon slags cred för. Jag upprepar till människor som frågar "men jag gör inte så mycket, på det." för det värsta jag vet är att ta åt sig cred för något man inte gjort. Ändå är jag sjukt stolt över hur Oskar och Måns har tagit hand om detta till största del på egen hand, och kanske är det som känns lite jobbigt. Känslan av att inte vara behövd.

Mitt ego vill nog helst att alla i hela världen ska behöva mig på något sätt. Vilket kan känns som en något orimlig önskan. :P

Everything must come to an end.

2010-03-30T15:24:00.000-07:00

Allt måste ju ta slut och det är jävligt bra att man har deadlines mot stora bolag som gör att man tvingas göra klart saker för uppenbarligen är jag värdelös på att göra det om inte under pistolhot eller av ekonomiska deadlines.

Men nu kommer verkligen allt på samma gång:

FÖRTEXTER
GRAFIK
3D
MUSIK (SCORE)
MUSIK (SOUNDTRACK)
LJUD
GRADEING
35MM-TEST
AFFISCH-FÖRSLAG
MARKNADSFÖRING
EFTERTEXTER

Och man går omkring och är lite stissig hela tiden, kan inte göra något konkret utan bara småpillar med saker. Det är sjukligt frustrerande. Men är man ett cp-stört kontrollfreak som jag är (och blanda ej ihop kontrollfreak med perfektionist - för det skulle jag aldrig kalla mig själv), så tar det ju också en jävla tid för att jag ska hålla på att kommentera och vara osäker och velig och vilja göra om hela tiden. Jag måste nog vara världshistoriens mest komplicerade människorna att samarbeta med. Möjligtvis tvåa efter Hitler.

Avskrivning.

2010-03-28T12:02:00.000-07:00

Ett sätt att glömma saker som är jobbigt runt omkring mig är att skriva. Aldrig sätta punkt. Bara låta fingrarna röra sig över tangentbordet och skriva det som skrivs, inte tänka, och inte låta ens perfektionism censurera en. Bara skriva och skriva, spara och sen stänga. Jag har skrivit så sjukt många gånger där jag bara skriver, och aldrig mer tittat på det jag skrivit igen. Dels för att det bara är olyckligt dravel och att jag också skulle dras tillbaka till den sinnesstämningen om jag läste det igen.

Jag har ännu inte lärt mig hitta lyckan i att bara vara. Bara i det som kommer. Och olyckan i det som varit. Jag har alltid tänkt alldeles för mycket och oftast är jag lyckligast när jag inte tänker särskilt mycket alls. Så därför skriver jag för att få det ur mitt system, så att jag sen kan fortsätta utan att tänka.

Förtext är komplext

2010-03-28T07:10:00.000-07:00

I jobbet kring förtexterna har varit jävligt jobbigt att ta beslut, och särskilt jobbigt för Jonas som gör dem då jag är så velig och fram och tillbaka. Men nu känns det som vi har ett grymt flow och det börjar närma sig final!

Samtidigt satt vi och pratade om vilka andra svenska filmer som hade 'fancy' förtexter, och vi kom inte på någon på rak arm. Finns det någon? Storm kanske? Dom flesta filmer brukar ju vara ganska lama med förtexter och använda just text bara. Så nu hoppas vi bygga upp en hypevåg med filmer med tuffa förtexter!

Och självklart lyckades få den finaste textskylten. Mohahaha!

Vår film på SFs pressida!

2010-03-27T12:00:00.000-07:00

Nu är det officiellt på SFs hemsida också. Bio-premiär den 3e September. Den oväntande upptäckten av detta på sidan firar jag med att gå på Shutter Island, för att inte bli helt uppäten i all press att göra klar filmen.

HJÄLP!

2010-03-17T14:53:00.000-07:00

Jag behöver en assistent som kan blogga åt mig, det finns så mycket jag vill säga till världen. Så lite tid. Så mycket deprimerande åtaganden och så ändå så mycket framtidsutsikter och hopp. Jag klarar inte av denna tvetydighet. Jag kanske måste skära ner på mitt liv litegrann. Och diska.

The beginning of the milkyway!

2010-03-04T06:18:00.001-08:00

Fyfan vad fin all 3D kommer bli i filmen, det känns så jukt peppande. Och förtexterna håller på att göras nu med. Jag älskar biten där jag bara kan sitta och ta emot grymma grejer från andra människor, medan jag sitter avslappnat och dricker kaffe och tittar på. Crazybeautiful.

Tyskarna kommer! Tyskarna kommer!

2010-03-02T00:14:00.000-08:00

Idag kommer tyskarna som vi ska göra Blueprintsgrafik åt, på samma sätt som vi gjorde till NBC. Det känns lite nervöst med att tyskarna flyger hit 3 personer för att träffa oss, för något som jag anser som ett ganska litet jobb. Jag är lite rädd att göra dem besvikna. Och man vill ju inte göra tyskar besvikna. Tyskar är ju trots allt alltid tyskar.

As cold as ice.

2010-02-28T12:50:00.000-08:00

Världssämst på att dra skämt.

2010-02-23T00:50:00.000-08:00

Jag är nog världens sämsta person på att dra skämt och berätta roliga saker. Jag börjar alltid i fel ände, glömmer någon komponent eller säger helt enkelt fel. Det är störande då jag så gärna vill vara lite rolig. Men det är bara bita i det sura äpplet och inse att det närmaste jag kommer komma roliga skämt är att få skriva material åt Oskar Mellanders stand-up.

Igår besökte jag Hugo's och Bonnie's slutfilmsinspelning med Zombies. Och när jag kom så sa Hugo glatt: "När det är naket, då kommer han!" Eftersom de spelade in en scen med nakna Zombies i ett duschrum. Jag försöker kontra Hugo's uttalande genom att dra ett enkelt skämt. "Ja, visste du inte att jag var pedofil." En tyst paus uppstår - Hugo tittar på mig och förstår inte vad jag menar.

En tjej säger till mig "Synd för den lilla flickan har redan gått." - då jag inser att jag sagt Pedofil istället för Nekrofil. Och eftersom det är precis inför tagning så har jag ingen chans att reparera mitt misstag. Jag kan inte säga till Hugo att jag sa fel - så att han inte tror att jag är dum i huvet. Istället fick jag stå där och skämmas bland blod, filmarbetare och Zombies.

Vidare på gay-temat/'sporter vi inte trodde funnits'.

2010-02-22T00:16:00.000-08:00

Segdag.

2010-02-21T12:16:00.000-08:00

Idag har varit ännu en av de söndagar som går åt att älta saker man har att göra och inte göra något alls förutom att vänta på att det ska bli måndag. Men fantastiska YouTube hjälpte mig än en gång upp ur träsket av vemod med denna fantastiska kompilation.

Saturday Waits.

2010-02-20T05:20:00.000-08:00

Det känns nästan som att jag har ett vanligt jobb igen, förutom att jag inte kan spendera en helg utan att jobba så hinner jag faktiskt med att göra sånt som i andras mun kan förklaras som Fritid. För mig är det mer ett sätt att orka med det som är karriär/jobb/kreativitet.

När jag inte har tid att träna, läsa, spela gitarr, hänga, se tv-serier eller se film så är det för att jag pressar mig själv över någonting där jag ska vara kreativ. Och det suger. För de kreativa tankar man pressar ur sig är så fruktansvärt framkrystade.

På tisdag ska jag träffa David Olsson på Acne och prata om mig och min långfilm. Eller kanske snarare vårt sätt att göra denna film, att gå utanför ramarna. Jag vet inte vad det kan leda till. Men bara att någon hört talas om mig och ringer upp mig och vill träffa mig ser jag som en tillräckligt positiv nyhet att jag kan koppla av och njuta lite av det. På det sätt som bara jag kan njuta dvs, genom att skriva.

A.

Acne.

2010-02-17T14:33:00.000-08:00

Idag ringde en väldigt högt uppsatt person från Acne mig, utan att jag hann svara. På telefonsvararen sa han inget om vad han ville eller varför han ringde mig. Utan lämnade bara sitt nummer och bad mig ringa upp. Självklart trodde jag att det var någon som ville sälja något, så jag svarade inte (!). Och innan jag lyssnat av och ringt upp var det redan över arbetstid. Och jag var lämnad ensam med min nyfikenhet.

Så nu sitter jag här på kvällskvisten och funderar och fantiserar i vad de kan vilja just mig. Från de mest välbetalda reklamfilmsjobben, till ett erbjudande att göra långfilm. Jag tänker igenom möjliga kommande scenarior, arbetsintervjuer, telefonsamtal. Det är sjukt hur mycket hjärnan hinner tänka bara av sig själv. Lite som när man var 8 år gammal och det räckte att någon tittade på en i bussen - så var man helt övertygad om att den var kär i en.

Lite så känns det nu. Men den brutala sanningen är tyvärr aldrig lika bra som sagan man själv skapar...

Fett!

2010-02-15T17:28:00.001-08:00

Jag tror jag börjar inse hur stort detta är. Shit. Den här amerikanska showen gör vi (Naive) grafik för!

Video Recaps | Full Episodes | Webisodes

Fan vad grymt jobbat Per, Hannes, Jonas, Linus, Johannes, Jo, Oskar och framförallt Calle! Pepp!

/A.

Nytt = Lycka.

2010-02-13T07:55:00.000-08:00

Att det ska krävas en ny frisyr, nya kläder, nytt friskis&svettis-kort, nyrakad och nykterhetsfrånvändning för att man ska bli lite lycklig...

Herregud vad jag är mer beroende av förändring...

Trött på ångest.

2010-02-12T06:58:00.000-08:00

Nu är jag trött på att ha ångest över projekt istället för att rikta min energi till att göra kreativa saker! Nu jävlar!

A.

Jippie!Dippie!Do!

2010-02-10T01:17:00.000-08:00

På måndag ska klippningen vara klar. Och med 4 andra projekt i huvudet är det svårt att fokusera. Jag har känt mig sjukt stressad men inte vetat vad jag ska göra åt det.

Igår var jag hos Josef och vi satt med musiken och snackade lite om nya håll att gå åt. Han kom med grymma idéer gällande ljudberättandet och det är sånt jag behöver nu. Lite nya infallsvinklar och idéer som kan göra filmen ännu bättre. Nya saker att tänka på. Och det är så jag vill jobba! Inte ha massa stress i huvudet, så man blir sådär trött. Utan bara prata med kreativa människor om kreativa saker.

Och så precis nyss så bara föll det över mig, en ny idé till klippningen som kan göra att filmen rakt av blir briljant. Okay nu överdrev jag, men mycket bättre. Och helt plötsligt är jag pigg och glad igen. Precis som Jennifer på bilden.

A.

Bill i Aftonbladet.

2010-02-07T15:33:00.001-08:00

Jan-Olov Andersson berömmer Bill för sin insats i novellfilmen! Fett och oväntat som fan!

Tysk porrfilmsregissör.

2010-02-07T05:46:00.000-08:00

Nothing more needs to be said...

Världens sämsta vinnare.

2010-02-07T02:22:00.000-08:00

I Fredags vann vi publikens pris av de 8 novellfilmerna som tävlade här under Göteborg Filmfestival. Och i sig är jag sjukt nöjd med priset, eftersom vi kommer med en långfilm så känns det jävligt bra att publiken gillar det redan.

Och jag hade verkligen inte förväntat mig att vinna själva tävlingen. Dessutom var jag helt med på de två filmerna som Juryn valde att ge bästa film (Höstmannen) och hedersomnämnande (Yoghurt som jag hoppades på). Men det som gnager mig är att Lisa Siwe (som satt i Juryn) sa att det var de här två filmerna som stod ut och som det stod emellan. Jag gillar Lisa Siwe sjukt mycket och jag älskar I taket lyser stjärnorna. Och jag ville verkligen att hon skulle gilla mig film.

Snart avgörs det.

2010-02-05T01:41:00.000-08:00

Om mindre än 6 timmar avgörs vilka som vinner novellfilmssatsningen. Jag förstår inte att jag alltid blir nervös och får vinnarinstinkt när det blir så här. Bara chansen av att vinna gör att jag såklart vill vinna till varje pris. Och jag känner på mig att någon film jag tycker är 'mindre bra' - kommer vinna.

Samtidigt förbereder vi oss inför Nordic Film Market på Lördag då vi ska presentera vår långfilm för utländska festivaler. Så egentligen borde jag bara vara jävligt glad att vi har en långfilm som går bra och som människor tror på istället för att tänka på novellfilmstävlingen. Men född tävlingsmänniska så är detta väl ett sätt att få lite spänning i min tillvaro.

Det bästa och sämsta av det värsta.

2010-01-29T10:32:00.001-08:00

Det bästa och sämsta jag vet är att samarbeta med folk.

Det bästa är att när det flyter på så är det så jävla grymt att hitta saker tillsammans med andra. Och jag tror det är så det har gått stundtals så jävla bra för mig för att jag samarbetat med så jävla mycket folk som bidragit på sitt sätt och gjort mig ännu bättre.

Men samtidigt som man blir bättre så blir man också mer kritisk mot sig själv. Det finns inte riktigt samma glädje i allt man gör längre då allt sker i så jävla många mer steg och där det i slutändan är fler än jag själv som ska bestämma.

Det värsta är när jag försöker samarbeta med någon och jag märker hur det bara tar dödstopp. Den personen och jag är inte alls på samma nivå någonstans och det står bara still. Och jag tänker att jag är en idiot som inte förstår. Och den känslan hatar jag. För jag vill bidra, jag vill ge något till alla projekt jag är involverad i. Annars känner jag utanför och värdelös.

Konstigt det där med delaktighet och utanförskap. Som att jag söker mig till att känna mig utanför och obehövd. Bara för att använda det som en anledning till att bara bry mig om mig själv. Att jag klarar av allt själv. Men det gör jag inte. Och ändå vill jag ibland bara fly ifrån mig själv.

Premiär & Misär.

2010-01-27T16:50:00.000-08:00

Premiär av Novellfilmen: I Rymden finns inga känslor idag. Jag nojjade lite. Har inte sett filmen på 2 månader. Visste inte ut eller in vad jag tyckte. Filmen började. är inte ljudet lite lågt? Fuck. Nojjar mig hela filmen. Men bra rytm. Filmen tar slut. Det känns okay. På ett sätt är det nästan värre. När det inte känns jättebra eller jättedåligt. Utan bara okay. Men många gillad den, av branschfolket som var och såg den. Men så vet jag inte hur mycket som verkligen var ärligt och vad som bara var en god gest.

Startfältet i novellfilmssatsningen i år kändes ovanligt stark. Så det blir nog ingen vinst tyvärr. Jag håller tummarna för Yoghurt. (Och mig själv lite i smyg slutar jag aldrig hoppas. Jag tror alltid att jag kan vinna allt.)

Startsida.

2010-01-25T02:49:00.000-08:00

Jag trodde att det skulle vara en smart idé av mig att ha bloggen som startsida för att få mig att komma ihåg att skriva mer, men det ger istället motsatt effekt då alla mina internet vistelser startar med en liten gnutta ångest.

Jag måste fixa designen så att det inte ser så förjävligt ut. T.ex. lägga in en profilbild som denna:

Detta är min "den nya coola regissören Andreas Öhman"-bild. Nu när jag snart kanske blir lite mer offentlig som person, så måste jag tänka på hur jag framställs. Och jag vill ju mer framställas som Wes Andersson snarare än Peter Jackson. Så jag måste tänka på vad jag säger och hur jag ser ut. Och då måste jag framförallt sluta skriva här, då allt jag säger här, totalt motsäger min framtida Wes Andersonska framtoning.

Boom!

2010-01-19T14:03:00.000-08:00

Filmen räddad! Jag hittade en annan vinkel på en scen där jag trodde det bara fanns i en vinkel. Helvete vad jag är dum i huvet ibland när det kommer till att göra efter någon jävla teknisk inställning. Det blir ju aldrig så bra som man tänkt ändå. Men tack gud, att jag hittade. Yes!

Musik.

2010-01-18T15:17:00.000-08:00

Det är konstigt hur musik kommer tillbaka till en och får en att påminnas om en viss tid. Jag har idag återupptäckt Lemon Jelly, som Oskar introducerade mig till under Gymnasiet. Och låten Elements som vi hade med i vår reportagefilm om vår filmfestivalresa till USA som sändes på Garagefilm på UR.

Jag älskar att klippa till musik, och hatar egentligen att lägga på musik i efterhand. Jag vill få symbios mellan klippen och musiken (vilket låter galet pretentiöst.) Men just så känns det nu som jag sitter och lyssnar på Lemon Jelly på Spotify och särskilt låten Space Walk. Som jag just nu hoppas kommer vara med i min långfilm.

Ah, äntligen en sån där dag med en bra känsla!

Självkritik.

2010-01-13T11:41:00.000-08:00

Ingen kommer någonsin tycka att du är så värdelös, som du själv kan tycka. Men ingen kommer heller tycka att du är så genialisk, som du själv kan känna dig.

Trailers.

2010-01-10T05:51:00.000-08:00

I väntan på kommentarer på senaste klippningen och på inspiration att klippa om så har jag tittat på trailers och funderat ut hur vår trailer ska vara. Och på något sätt gillar jag känslan i Garden State-trailern, även om den kanske inte säger jättemycket om filmen. Så första trailern ska jag försöka göra lite GardenStateig så får vi se hur det blir. Sen hoppas jag den duktige trailerklipparen Rickard Krantz tar en titt på filmen och gör en cool trailer också... :P

Sen måste vi såsmåningom också hitta ett sätt att få in snygg Grafik så som Eternal gör här! Något som passar filmen. Vi har dock inte hittat dit riktigt än.

Rösta på Grammisnominerad musikvideo!

2010-01-08T03:49:00.001-08:00

Nu är det bara 5 dagar kvar innan röstningen till förra årets bästa musikvideo är avgjort. Vi ligger just nu på plats 2/5. Så kom igen och rösta på den video vi har animerat, nr 1. Area Turns Red!

Negativism.

2010-01-06T14:40:00.000-08:00

Jag såg igår ett avsnitt av Sex and the City, (Säsong 6 avsnitt 4) när Berger blir sur på Carrie för att det första hon gör är att kritisera en detalj i den boken han precis fått publicerad. Hon älskade boken förutom detaljen att en kvinnlig karaktär bar en "Scrungy". Trots att hon efter det berättar om allt hon tyckte vara fint och fantastiskt med boken, så kan han inte riktigt släppa det. Sitt misstag att låta karaktären bära en Scrungy. Så till den grad att han känner att boken känns värdelös & meningslös.

Trots att avsnittet (avsnitten) kring Berger ska uttrycka att han är löjlig, så fick det mig att tänka hur jag skulle känna i liknande situation. Och jag skulle nog reagera ganska precis så som han gjorde. För det är så otroligt lätt att ta till sig negativism och jag har så otroligt lätt för att göra det.

I förrgår hade vi en testvisning av filmen för en blandad publik, och det gick ändå lite över förväntan. Även om det inte blev några stående ovationer så kändes det som att mer eller mindre alla tyckte att filmen var bra, på ett eller annat sätt. Men trots det så fokuserar jag på allas negativa kommenterar, gräver ner mig i det vilket gör att det känns som att det spelar ingen roll vad jag gör. Den kommer ändå inte bli perfekt.

Och såklart har jag väl fattat att den inte kan bli perfekt, det går ju inte. Och ännu mindre mot flera olika typer av publik. Och jag vet inte vad det beror på med denna stolthet/svaghet som jag och Berger gemensamt besitter. Men det är jävligt påfrestande, samtidigt som det också kan vara bra i och med att man förhoppningsvis får lite jävlar anamma att göra saker ännu bättre i framtiden!

Bästa juldagen på länge.

2009-12-23T17:27:00.000-08:00

Alltså ibland behöver man bara de här dagarna då man njuter av saker som inte är relaterat till kreativitet eller framgång. Idag var en sån dag. En bra dag. Efter gårdagens downers och till viss del tvivelaktighet på mig själv. Vaknade jag imorse och tittade ut och bestämde mig att jag skulle ge backen en till chans (efter att i två dagar verkligen försökt göra det roligt på riktigt, men allt jag längtade efter var att komma hem till kaffe och internet.)

Jag och min bror åkte upp till toppen och möttes av ett fantastiskt solsken, pudersnö (offpist) och en fantastisk bräda. Jag tyckte det var roligt på riktigt, jag tänkte nästan ingenting på ångestladdade saker, även om jag varje lifttur kollade min email som det besatta workoholic jag är.

Efter 3,5 timmars åkning trodde jag detta skulle vara peaken för min dag som inte kunde ha börjat bättre. Men det blev bara bättre.

Okay, jag inser att det är tråkigt för alla utom mig så kort:

Gjorde en omklippning av långfilmen som gjorde att jag återigen ville kalla mig själv Geni.
Såg alla "Murklor & Purklor"-avsnitt som vi gjort tillsammans med Oliver och Bianca. Min systers barn. Och de gillade det och ville se längre avsnitt. Och Oliver sa: "Jag tror det här kommer gå bra på TV." - (efter att jag tidigare på dagen sagt att jag inte visste om serien kommer funka eller inte...) (han är 6 år gammal)
Min systers killes familj kom och vi åt en fantastisk dagenförejulafton-middag.
Såg Oliver, gå igenom julklappar som tagits med i påsar - och kasta tillbaka paket i påsen som inte var till honom (mycket besviken). De som var till honom la han glatt under granen.
Drack mängder av espresso och LÄSTE (jag är fruktansvärt otålig att läsa) 3 artiklar i SVD (SJUKT för mig)

Och så slutligen till Grande Finale! Vi ungdomar (24-35) spelade "Ticket to ride"-brädspelet i 3 omgångar under 4 timmars tid. Jag satt under denna tiden så uppslukad av spelet att jag inte tänkte på något annat (vi pratar om en kille som är anti-asperger på det sättet att jag alltid har 2 miljoner tankar i huvudet.) Jag satt dessutom så långt ut på soffkanten, för att jag var spänd, att jag nu har sjukt ont i ryggen. Men vad gör det? Jag fucking vann 2/3 omgångar och känner mig oerövervinnerlig och sjukt lycklig, tävlingsmänniska som jag är. Boom! Lät det bara.

Som Bonus kom jag på smeknamnet "Troll" till Bonnie, som sedan filminspelningen i somras kallat mig "Clown" (eftersom jag har en cameo som Clown i långfilmen, i en scen som tidigare varit bortklippt och som jag lyckligt la tillbaka i filmen idag i klippningen.) Troll passar bra eftersom Bonnie ofta såg ut som ett Troll i håret under den stressiga inspelningen. Hah! Vad säger du nu då.

Imorgon (eller egentligen idag) är det Julafton. Och jag är redan nöjd. När fan hände det senast? Typ aldrig.

Du ritar fult.

2009-12-22T08:58:00.000-08:00

Se denna fantastiska kortfilm av Crazy Pictures-gänget. Väldigt grymt genomfört på alla plan och gör att jag saknar den gamla tiden då man gjorde saker sådär opretentiöst och lekfullt. Denna film är så bra att jag får en prestationsångest som jag inte känt på ofantligt länge. Den typen av prestationsångest som jag inte får av regissörer som Fares eller Moodyson, nej bara sån som unga talanger kan ge en...

Allt jag gör nu är allvarligt. Antingen producerar jag animation eller så regisserar jag film som fått pengar och som någon tyckt till om och tycker är tillräckligt bra för att jag/vi ska göra det. Inget görs bara på energi längre, inget görs som experiment utan allt måste nå en viss nivå. Och framförallt handlar det oftast om pengar.

Just nu känner jag bara för att skrika ur mig en massa obegripliga ord, lägga ner allt som har med administration att göra och bara sätta mig i en källare med 5 kompisar och göra oseriös film. Jag vill bara leka, kan jag inte bara få göra det? Snälla...

Kill your darlings, cause it's all about rhythm.

2009-12-21T08:06:00.000-08:00

I början av klippningen låter man alla små roliga detaljer från inspelningen finnas kvar. Man har svårt att skära bort saker som en gång var roligt. Det blir därför ofta segt, otight och orytmiskt. Men därför är det också viktigt att kunna vara hård mot sig själv och sitt material och klippa bort saker för att få rytmen rätt.

Rytm är extremt viktigt för mig, och jag tror just därför jag älskar att klippa till musik och inte ha den pålagd efteråt. Det har också självklart med att göra att jag alltid gjort soundtrack-styrda filmer där soundtracket blir en del av känslan. Vilket gör att jag är väldigt dålig på själva score-biten när det kommer till att vägleda den och Josef i det.

Åter till att döda sina darlings. Det är lite som att glömma bort en flickvän som man en gång älskat. När man väl kommit över att man tagit bort den ur sitt liv (film) så blir man jävligt lycklig att man får det att funka ändå, och till och med bättre! Känslan av att få till rytmen i en film (eller i sitt liv) är en äkta feel good-känsla och som gör det värt att göra det man gör!

(Ps. namnet Kill your darlings skulle vara ett ypperligt namn för någon som har en redigeringsfirma att använda. Kanske Micke? Nåväl, feel free att ta det bara! Ds.)

Verbala Omöjligheter. (V.O.)

2009-12-19T02:30:00.000-08:00

Jag spinner vidare på möjlighetstemat och går in på Voice Overn. Vi har redan spelat in ungefär 5 olika versioner och tester av VO:n till Novellfilmen. Ändå är jag inte helt säker på hur vi ska göra med långfilmen. Det finns för mycket alternativ. Både i spel och rent textuellt. Voice Over kan säga så mycket av väldigt lite så det gäller att man inte skriver tittaren på näsan, samtidigt har man en jävligt bra möjlighet att förenkla och göra saker roligare genom VO:n.

Idag ska jag sätta mig och spåna och skriva och tänka på Voice Overn, hur jag genom den kan göra filmen ännu roligare och bättre. För jag ska fan se till att den inte blir som dåliga voice overs som känns utanpå och oäkta (alá Kim Novak badade aldrig... osv.).

Inspirerades av Eternal Sunshine... även om det inte är den känslan vi är ute efter så finns det där en grym jävla närhet i Voice Overn som är väldigt speciell och som jag ska ta till mig och använda mig av!

Miljontals möjligheter.

2009-12-18T11:51:00.000-08:00

Ju längre man jobbar med ett projekt, desto mer hinner man tänka på saker man kunde gjort annorlunda. Andra sätt att närma sig tagningar, andra sätt att skriva scener. Så fort man tänker på det så känns alltid de sakerna mycket roligare att göra eftersom man är så fruktansvärt less på den versionen eller det sättet man redan valt spela in. Men någonstnas får man lita på sitt jävla omdöme att man gjorde rätt från början. Även om jag just i detta nu inte tror ett skit på vad jag själv skriver.

När vi skrivit "I Rymden finns inga känslor" så kändes det som om den inte kunde göras så mycket bättre, jag tyckte för ovanlighetens skull att det var riktigt bra. Det var det manus jag varit mest nöjd med någonsin. Ändå sitter jag nu i klippningen och tänker på dessa andra möjligheter.

Jag är van vid att göra om saker i efterhand. Jag har ju någonslags filmuppväxt där jag klippt jävligt mycket, och alltid hittat intressanta sätt att vrida och vända på scener och scenflöden. Eller kanske rättare sagt lärt mig klippa mig ur dramaturgiska och regimässiga brister. Men inte förrän senaste veckorna har jag börja använda mig av den delen av hjärnhalvan och det känns väldigt inspirerande. Samtidigt känns det otroligt svårt, det finns bara helt enkelt för många möjligheter!

Crazy!

2009-12-18T04:36:00.000-08:00

Det här är fotat den 12e December:

Detta är fotat 5 dagar senare...

Sjukt.

Eternal Sunshine of the Spotless Mind

2009-12-17T12:04:00.000-08:00

Såg om Eternal Sunshine of the Spotless Mind i onsdags för att få inspiration till långfilmen. Den är så fruktansvärt bra. Jag blev tårögd två gånger under filmen och den har den där känslan som gör att vissa filmer lite extra bra. En sån där egen känsla. Det behöver inte vara så briljant och så jävla perfekt, det viktiga är känslan!

Igår sa två personer väldigt fina saker till mig. Sandra sa att hon tänkt på mig vid sitt senaste jobb när de byggt modeller, och att jag skulle ha uppskattat detaljerna mer än vad deras kund gjorde. Det gjorde mig glad och lite stolt över att jag kan vara en sån person. Sen sa Måns angående denna blogg; att jag skrev väldigt ärligt, och han tyckte det var modigt av mig. Jag har nog aldrig riktigt tänkt på det på det sättet. Alla vet ju att jag är en känslosam jävel som tänker sjukt mycket och analyserar saker. Och jag skriver bara bra, när jag skriver om mig själv. Det är väl därför alla mina filmer, på ett eller annat sätt, kan spåras tillbaka till mig. Och därför jag är så dålig att regissera saker som andra ber mig.

Nuet.

2009-12-17T03:25:00.000-08:00

Jag tror mitt nya nyårslöfte ska vara att leva mer i nuet. När det kommer till film är jag mycket bättre på nuet än i verklighet. På inspelningsplats älskar jag att jobba med att skapa något på plats istället för att göra storyboards och planera sånt innan. Jag tror det är så jag och Nicke jobbar bäst också. Att hitta det bästa när vi väl är i en scen. Vilket också är det roligaste, för har man ett storyboard så blir man alltid lite besviken för att man bestämt sig redan innan hur det ska se ut och ser det ju aldrig ut sen. När man skapar på plats så blir allt man tar en slags bonus. Kanske handlar det också om att den typen av bilder också ofta är handkamera, att det känns mer levande och organiskt.

Efter att ha gjort en långfilm där stora delar av konceptet förbjuder handkamera så känner jag verkligen att jag längtar efter att få göra nästa film nästan uteslutande på handkamera. Så Nicke, det är lika bra du börjar träna axlarna redan nu. För det kommer bli många långa tagningar där man måste vara alert!

Verklighetsflykt.

2009-12-10T03:30:00.000-08:00

Verkligheten kommer ikapp en. Jag har i flera månader fått höra hur bra långfilmen kommer bli. Både i manusstadiet, filmningsstadiet och i klippningsstadiet. Från skådisar, från filmfolk och de flesta som läst manuset. Ändå har jag inte känt mig helt lycklig med filmen, inte helt nöjd. Sällan är jag helt nöjd men jag har under en tid ändå känt att det är något som saknas.

Först efter den första riktigt ärliga kritiken som varken var sågande eller hyllande så känner jag att jag fått tillbaka inspirationen och suget att klippa filmen och göra den så bra det bara går. Jag är inte van att jobba i medvind, jag gillar att känna att jag har något att bevisa. Känslan av "Jag ska nog visa dom" behöver jag för att motivera mig själv att sitta dygnet runt och göra det bästa av en film.

Jag har inte en jävla aning om hur bra filmen kommer bli. Den har väldigt höga toppar, och jag hoppas göra dalarna högre. Men jag vill så jävla gärna att den här ska bli en bra biofilm. Att det ska visa på annat än att jag är lovande. Jag vill bevisa för mig själv att jag faktiskt var mogen nog att göra min första långfilm, om än den kommer vara långt ifrån fulländad.

Gradeing.

2009-11-20T09:51:00.000-08:00

Att Gradea sin film på ett riktigt ställe, med riktigt bord och en riktig tekniker är bland det bästa man kan göra. Det går fort och är effektivt och ändå ska det vara så jävla svårt att bestämma sig kring beslut om hur filmen ska se ut. Man kan välja en väg att få filmen att se så naturlig ut som möjligt och så kan man gå åt ett håll som är mer ett mood för filmen. Idag satt vi först och satte ett naturligt ljus och sen vred vi till det för att få en look, och ändå efter en dag så känns det inte riktigt riktigt bra. Och gränsen mellan att fega och att ta i för mycket är jävligt hårfin.

Dessutom kommer gradearen med sina förslag om vad han gillar, men man måste lyssna på sig själv. Det är lika viktigt i detta slutstadie som det är vid klippningen. Och ingen annan förutom regissören och fotografen kan bestämma hur looken ska vara. Vi har nu en halv dag kvar att göra klart det som ska göras. Och det känns okay, men inte helt bra. Jag tror vi måste våga mer. Våga dra fram det ljusa och göra att den ser än mer speciell ut än vad den redan i råmaterialet gör. Och även om jag inte är jätteförtjust i Jens Jonsson-looken i alla situationer, tror jag att det är något lite sånt man ska hitta här med. Fast lite blåare kanske. Fast jag vet inte, man blir så osäker och det finns så många jävla möjligheter...

Och idag har jag även insett hur mycket jag hatar Gult när det inte är klargult utan gult bara i ljus... Argh. Okay bra, nu har jag skrivit av mig om detta, nu behöver jag inte tänka på det förrän på tisdag kväll inför Onsdag nästa vecka.

Pust.

Back in the days.

2009-11-05T14:26:00.000-08:00

Det är både skrämmande & märkligt intressant hur tiden och erfarenheter sätter sina spår. Vem hade jag varit om jag inte träffat Oskar i Gymnasiet. Eller Thomas innan det. Hur hade mina filmer sett ut då? Hade jag ens gjort filmer?

På samma sätt nu påverkar Bonnie, Måns & Jonathan mig otroligt mycket i min utveckling. Och även om det inte uppstår världsomvändningar som det gjorde i gymnasiet (se liksom på mig, jag har ju en Jack&Jones-t-shirt) - så betyder även det otroligt mycket. Problemet är bara att, när man väl är inne i det så inser man det inte. Men inte förrän nu när Oskar är i London, och det faktum att han inte hela tiden är självklar i mitt liv - så inser jag hur otroligt mycket han betytt för mig. Hade det inte varit för honom hade jag förmodligen suttit i någon sportig t-shirt någonstans i Uppsala och gjort dåliga multiplots-filmer.

Och det är konstigt hur man är så enkel som människa att man inte inser hur mycket någon betyder för en, förrän man är rädd att förlora det. Jag måste bli bättre på att ta vara på dem jag älskar. För det är det som är på riktigt, oavsett hur mycket jag lever i filmens värld.

God natt.

Listor.

2009-10-26T10:36:00.000-07:00

Jag brukar alltid göra listor över saker jag ska göra. Även om jag oftast vet om dem och kan dem i mitt huvud så skriver jag ner det för att kunna stryka över det sen. I stort sett alltid så skriver jag fler saker än jag hinner med. Saker som jag sparat och inte gjort på flera månader tror jag att jag ska göra just denna dag. Men det händer inte. Så trots att jag strukit typ 78% av mina punkter så känner jag mig inte tillräcklig och inte nöjd. Jag behöver känna att jag gjort mer av dagen än jag förväntat mig.

Vissa dagar kliver jag upp extra tidigt och sätter mig på ett café och skriver. Dessa dagar blir jag oftast lite extra lycklig. För då skriver jag något opretentiöst, något utan mål och mening. Eller något jag inte planerat att skriva. Det är som jag gått plus.

Så därför kommer jag från och med imorgon att skriva listor i efterhand. Så fort jag gjort något bra, så skriver jag upp det på min lista som avklarat. Inget överstrykande bara nerskrivande. Rätt och slätt. Fyfan vad nyskapande, bra och totalt meningslöst!

Söndagsseg.

2009-10-11T11:16:00.000-07:00

Nya framsteg inom klippningen gjorde inte det den behövde med min fakebakissöndag. Igår kändes allt meningslöst. En sån dag man har ibland då man bara känner att inget spelar någon roll. Det fortsatte idag med känslan av höst. Den dåliga sortens känsla man kan ha över höst. Andras framgång tyngde mig, bara kaffe, godis och snus som kost gjorde att jag kände mig äcklig - allt med mig var intetsägande och tråkigt. Den sortens Andreas mina vänner tröttnat på, den sortens Andreas jag dagligen kämpar för att inte sjunka tillbaka till.

Hade jag insett att boten låg i en iPod, en träningsoutfit och Hagaparken kvällstid - hade jag långt tidigare tagit min medicin. Precis hemkommen från en 40 minuters springtur och med nya tankar som får mig att återigen känna mig som ett geni, eller åtminstone som mitt riktiga jag där jag tycker att jag är övermedelmåttigt talangfull.

Efter ett soundtrack som från början av löprundan var ett av de bäst fram-shufflade i min iPod-historia så känner jag nu att jag har svaret på många saker, och framförallt vad jag saknar i min film.

Soundtracket löd. (efter att ha klickat mig tillbaka på iPoden för att komma ihåg alla.)

1. Killers - Human
2. Familjen - Huvudet i sanden
3. Radio Dept. - I don't need love I've got my band.
4. No Doubt - Don't speak
5. Radio Dept - Tell
6. Junior Boys - The Equalizer
7. Jon Brion - Row (från Eternal Sunshine of the spotless mind)
8. Kings of Konvenience - I don't know what I can save you from.
9. Lily Allen - Everyone's at it

Det som gjort mina filmer bra innan har varit känslan jag satt. Och känslan sätter man inte i de viktigaste scenerna i filmen. Det sätter man i stunderna emellan. Där vi vilar, där vi får känna efter, där allt sjunker in. Det är där jag måste sätta min tyngd för att få "I rymden" till den känslan som jag tänkt inom mig, men som inte kommer fram just nu.

Man måste uppfinna hjulet i varje nytt steg. När man skriver scenerna första gången, när man sen regisserar dem, och slutligen när man klipper filmen. Jag har alltid använt mig av musiken för att sätta den sista underbara känslan. Och det är genom musiken, det ska göras även denna gång.

Jag hade massa annat bra att skriva, men nu måste jag verkligen duscha.

Karrirärsval. Livskval. Palestinasjal.

2009-10-09T00:20:00.000-07:00

Jag sitter på överdelen av Rival och tittar ner på människor som beställer kaffe, te och frukost. Jag dricker min latte. Jag lyssnar på Regina Spektor och jag känner mig sjukt nervös och mår lite illa. Vad händer?

Jag står nu här inför ett sjukt stort val. Ska jag gå på att göra min andra långfilm som jag har skrivit på i 3 år? Eller ska jag åka till LA och utveckla en animerad tv-serie för Comedy Central?

Valet är självklart, jag kan inte välja något annat än det senare såklart. Jag har precis gjort min första långfilm och får nu chansen att göra en sjuk resa karriärsmässigt och för första gången i mitt liv kanske bo utanför Sverige under en längre tid. Ingen vet hur det blir, men chansen är ganska stor. Det känns skrämmande. Jag känner som en sten inom mig. Kanske är det långfilmen och allt jag och Bonnie satsat på det som känns tungt.

"Långfilmen försvinner inte." Säger hon. Och jag försöker intala mig själv att det är bättre för filmens skull att jag väntar också. Egentligen vet jag inte. Det finns så mycket av mig själv i långfilmen som jag vill ska komma ut, som jag vill uttrycka. Men samtidigt är det klart det kan vara värt att vänta. Inte för länge bara.

Jag är van att haka på det som erbjuds mig, chanser som uppstår tar jag. Tänker inte alltid. Som när jag åkte till Indonesien i 5 veckor. Nu måste jag verkligen tänka. Och jag tänker på vad det är jag verkligen vill och vad är det jag gör för att jag tänker att jag borde... Det är såklart bekvämast att stanna hemma och göra en ny långfilm på det sätt som jag kan, och med de erfarenheter jag fått. Hemma med nya vänner och en stad jag älskar. Samtidigt har jag alltid drömt om USA, och chansen att få träffa storheter som Trey Parker eller Zach Braff. Jag kan inte tacka nej till detta, och får jag chansen så gör jag inte det heller. Men ännu är det en lång resa innan Comedy Central tackar ja...

Samarbeten.

2009-10-06T01:38:00.000-07:00

Jag är fruktansvärt bra på att hitta människor som jag funkar att jobba med, som gör otroligt grymma saker. Grym fotograf, postmänniskor, manusförfattare, scenograf och så vidare och så vidare. Ibland kan det ta över och man kan själv känna att man gör så otroligt lite för filmen, men det är ju det som är poängen. Att jag ska ha den övergripande idéen och hitta rätt människor att förverkliga dem.

Henrik Schyffert har en lite liknande skill. Han är också fantastisk på att dra ihop rätt människor och ha idéerna och vara lite överskådande. Jag tycker han på många sätt är ett grymt föredöme för mig. Smart och vettig. Hoppas jag får jobba med honom någon gång.

Ibland kan jag träffa människor som jag är grymma och leta upp anledningar för att få chansen att jobba ihop med dem. Lite så har det varit med Annika. Hon har inte lika mycket utbyte av mig som jag har från henne, men jag hoppas jag ger henne något. Och nu ska hon göra förtexter till min första långfilm.

Och gud så mycket jag älskar att jobba med grymma människor. Jag älskar att göra saker tillsammans med andra. Skapa något ihop. Men lika mycket som jag älskar att göra film med Bonnie eller göra projekt med Annika. Så kan jag tycker det är skitjobbigt när de gör saker utan mig. Själva eller med andra. Jag har blivit mycket bättre på det dock - för det är helt andra saker och jag gör ju också andra saker med andra. Men jag har någon jävla issue med att känna mig behövd... ska man gräva i det barndomsmässigt? Nej vi lämnar det där. Kontentan är ändå att jag älskar att jobba med grymt duktiga människor och vill alltid göra det!

Utsikt. Insikt. Avsikt.

2009-09-27T00:40:00.001-07:00

Jag vaknar och det är helt tyst i huset. Måns och Johannes ligger och sover. Vi är på inspirations/jobbhelg på västkusten med vårt projekt "The Who Say What" som i framtiden kommer heta något annat. Jag tycker om att gå omkring själv och få saker gjorda innan de andra vaknar. Man får liksom ett litet försprång. Jag behöver försprånget för att känna mig bra.

Något som jag måste inse och lära mig acceptera är att jag är fruktansvärt dålig på att komma ihåg saker. Jag kommer ihåg känslor och bilder ganska bra. Men text och exakta citat kommer jag aldrig ihåg. Varken från filmer eller riktiga livet. Och jag hatar det.

Samtidigt som Måns och Johannes slänger sig med exakta citat hit och dit från serier och från vårat eget manus. Så kommer jag inte ihåg alls. Kanske finns ovanligt mycket uppe i mitt huvud nu, men jag kommer verkligen inte ihåg saker bra. Jag har fruktansvärt svårt att lära mig låttexter t.ex.

Istället för att komma med idéer som jag är bäst på, så kan jag fastna i negativ tankebanor om hur jag önskar att jag skulle komma ihåg exakta formuleringar bättre. Eller ens vad jag skrivit i mitt eget manus. Men något jag insett på senare tid är att det jag inte har i text-skills har jag istället i fotoskills och tankar. Hur jag ser scenerna, och får jag en bild av scen - så vet jag att den blir bra. Kanske är jag bra på visualisera för att jag alltid fotat för att lyckas komma ihåg. Eller så är det något helt annat.

Varför stör detta mig så? Varför lär jag mig bara inte acceptera att saker är på ett visst sätt. Jag är inte bra på allt. Hur gärna jag än skulle vilja. Och ärligt, hur roligt liv skulle man egentlligen ha då?

Och kommer man någonsin komma ifrån att trycka ner sig själv över saker man är dålig på? Jag menar jag har gjort min första långfilm och ändå sitter jag hatar mig själv, för mig själv, när jag inte är så bra som jag skulle vilja.

Jag antar det. Det är väl så man blir bättre.

Nästa film.

2009-09-20T15:32:00.000-07:00

Inspelningen av min första långfilm är nu klar. Jag har lärt mig så sjukt mycket! Människor runt omkring mig har lärt mig så sjukt mycket. Och egna misstag har lärt mig kanske ännu mer. Detta måste jag ta med mig till nästa film. Därför kommer här en lista för att påminna mig själv om vad jag ska göra bättre.

* Förproduktionen ska inte bara vara en månad innan inspelning.

* Varje kväll ska jag ha med en påminnelselapp om saker jag måste cleara att jag förberett mig tillräckligt inför kommande dag gällande; 1. Skådespeleri. 2. Kostym 3. Scenografi 4. Kameralösningar 5. Vad handlar scenen om?

* Jag ska försöka göra mer utarbetade tankar kring scenerier, scener och karaktärer.

* Jag ska ha ett så tight och sammansvetsat team som bara möjligt där jag litar till 100% på alla A-funktioner. Och kan fråga dem om vad som helst.

* Jag ska göra saker innan inspelning som jag tror jag hinner med samtidigt som inspelningen.

* Jag ska förklara för fotograf och andra vilka slags utsnitt/beskärningar jag inte gillar och gillar.

* Ska förklara att alla typer av designfrågor gällande kostym, foto, scenografi eller klipp - måste gå via mig.

- Återkommer med mera.

Jag är en idiot.

2009-09-04T15:02:00.000-07:00

Ser ni killen på bilden. Ser ni hur självsäker han är. Det har varit en bra inspelningsdag. Det känns roligt, det blir snyggt och kul. Jag känner mig snygg. Det är motljus. Det är sensommar. Och jag spelar in min första långfilm.

Ser ni killen på bilden. Det är jag, jag är en idiot. Jag är fruktansvärt egocentrisk och bryr mig väldigt lite om vad andra människor säger. Det handlar inte om att jag är ointresserad, det handlar bara om att jag är helt uppe i mina egna tankar med min film, min framtid och mina drömmar. Jag försvinner bort, det är allt det handlar om för mig. Just det. Mig. Och jag hatar det.

Och jag hatar att vara ensam när man själv inte väljer det. När jag känner att jag inte kan ta tag i det och styra upp det. Satt ensam på bussen hem från Vaxholm medan de andra i gänget bildade små par vid dubbelsitsarna i bussen. Helt orationellt så kliver jag av, utan att någon ser det och utan att säga något vid Danderyds Sjukhus och tog tunnelbanan vidare medan de andra sitter ovetandes kvar i bussen. Jag får sedan sms men då är det redan försent. Jag har gjort mitt val. Det är synd om mig, och jag vill tycka synd om mig själv just nu. Det blir inte bättre av att tunnelbanan är smockad av unga som ska ut på krogen och festa, och som jag går från Mariaplansuppgången mot mitt kontor så möts jag inte bara av det kalla regnet som träffar mig i ansiktet utan också fredagsstockholm. Och jag är på väg till mitt kontor för att skriva av mig. För att jag tror att det är det enda jag klarar av.

Många vet det, andra anar det. De flesta bryr sig inte. Jag har problem. Jag vet inte hur jag ska klara det. Hela mitt humör bygger jag på vad som händer med min senaste film. Känns det inte bra så mår jag dåligt. Känner jag mig osäker och pressad - så kan jag inte fokusera på något annat. Och känns filmen grym och alla älskar den, så älskar jag mig själv. Inte annars.

Jag vet inte vad det är det där med att jag har svårt att unna andra lycka och framgång. Egentligen älskar jag ju människor och hatar orättvisa och vill verkligen att det ska gå bra för fina människor. Men just när det kommer till saker som är saker jag själv är pressad kring och skulle vilja uppnå, då har jag svårt. Jag trycker ner mig själv istället för att bli glad för andra. Jag vill så gärna bara vara avslappnad och lyssna, och prata och kommentera. Inte ha tankarna helt någon annanstans. Inte behöva fly för att jag inte orkar ta konflikter. Bara vara. Snälla låt mig...

Jag försöker.

2009-08-28T01:48:00.000-07:00

Jag försöker tänka på annat, tänka på att filmen blir jävligt bra. Men just nu kan jag bara tänka på det enda som just nu gör mig osäker. Förut var det kostym, innan det var det scenografi. Det pendlar hela tiden men tidigare har jag blivit övertygad om hur bra och balanserat det faktiskt blivit. Och jag hoppas innerligt att det är så den här gången med...

Men det löser sig väl, för om filmen i sin helhet är jävligt bra så kommer det andra också falla på plats. Det är väl så det är? Det brukar vara så, men samtidigt så blir man alltid lika nojjig. Men det är ju det här det handlar om. Att hitta lösningar på saker som inte funkat till 100%. Att klippa sig runt det, att hitta nya lösningar. Oftast blir det nästan bättre då. Man behöver lite tvekan och lite jobbiga bestyr.

I dessa lägen är jag så glad att jag har Måns Wide. Som går/gått igenom samma sak. Det är så skönt med någon som är på samma stadie som en själv och som man kan hjälpa ömsesidigt. Utan att vi har för lika smak och nödvändigtvis behöver gilla allt den andra gör jämt, så finns det en trygghet i Måns som jag inte känt på väldigt länge. Det ska bli kul att göra något ihop med honom någon gång. På ämnet lät dialogen som följer:

Måns: "Problemet med denna värld är att de dumma är så säkra på sin sak och de visa så fulla av tvivel" - din tveksamhet hedrar dig.

Me: haha - vems citat?

Måns: vet inte, nån smart jävel.

Det är lika bra att sätta tänderna i det man fruktar mest i klippningen, och i nästa vecka kommer jag veta hur illa eller hur bra materialet är. Tills dess får jag dränka mig i TV-serier och Latte-drickande för att hålla tankarna ifrån.

Skådespelare.

2009-08-27T12:43:00.000-07:00

Vissa skådisar ska man inte säga någonting till, de ska inte ens repetera de ska bara köra för de är bäst första gången. Vissa skådisar behöver otroligt mycket idéer och de lyssnar på alla och gör det bättre och bättre varje gång. Vissa är sjukt inlästa och behöver få nya repliker för att det inte ska kännas skrivet medan vissa kan göra det mest skrivna till trovärdig dialog med rätt betoning. Det är så jävla svårt med skådespelare och särskilt när man träffar de som har sådana grymma toppar och man själv känner att man inte alltid kan få dem att nå dit.

(Innan jag fortsätter så tänkte jag säga att Jimmy på bilden absolut inte har något med det kommande att göra. Det var bara en fin bild. Och det är fint med fina bilder.)

Fan idag kände jag verkligen mig så jävla dålig som regissör. Jag visste hela tiden vad som var fel men jag försökte säga vad som kändes konstigt, och försökte med en del annorlunda regiingrepp men inget hjälpte sådär klockrent. Inte så att hela tagningar blev strålande utan istället bara bitvis. Som klippare, så tänker jag "Jag kan i alla fall klippa mig runt det."

Nu när jag sitter och går igenom hela inspelningsdagen i huvudet så kommer jag på hur jag skulle gjort. Det finns massa saker jag kunde gjort innan, men personen i fråga är ganska svår att jobba med och ge samma idé som jag har. Jag vet inte varför, men jag tror jag nu vet hur jag ska skapa det. På något sätt känns det bittert och på något sätt känns det bra att göra fel och inte bli nöjd. Dålig för att filmen kommer lida av det. Men bra för att jag lär mig nya knep och utmanas att komma på nya vägar att regissera. Jag hoppas inte det märks i filmen, jag hoppas verkligen verkligen inte det gör. Jag tror jag kan lyckas skapa den känsla jag vill åt.

Regi är som Sex.

2009-08-18T16:23:00.000-07:00

Regi är lite som sex. Man måste öva för att bli bra på det. Man måste ta modet till sig att våga göra fel de första gångerna. Alla är olika, och gillar olika knep för att få fram det man vill ha. Och du kommer inte vara särskilt bra under dina första försök, särskilt om du börjar när du är 15-16. Men istället finns då en nyfikenhet, prestigelöshet och en oräddhet som lätt kan försvinna när man blir bättre på det. Man kör lite mer på säkra kort. Saker man kan. Men det handlar inte bara om dig. Det handlar om att du hittar motspelare som du kan kommunicera och trivs med. Självklart. Och målet är att nå klimax i scenen.

Metaforen kan tyckas ganska löjlig, men desto mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det i alla fall varit så väldigt mycket i mitt fall. Och aldrig känner man att man ger ifrån sig så mycket som man skulle när man regisserar. Ibland blir det bra av bara farten och ibland gör man bara bort sig lite.

Varje ny inspelning tänker jag på saker jag ska göra annorlunda. Men ju fler filmer jag gör, desto mer blir det att tänka på. Och desto högre krav ställer man. På andra men mest på sig själv.

Så lycklig.

2009-08-08T00:05:00.001-07:00

Jag är så jävla lycklig nu. Kunde inte vara mer lycklig. Jag vet inte vad jag ska säga. Men det är så jävla mycket värt med människorna runt omkring som förstår och som tillsammans med sig själv gör filmen grym!

Att ha turen att redan vid 25 års ålder få göra sin första långfilm, må väl ha hänt förut. Men att ha turen att vid sin första långfilm redan träffat sin drömproducent, det är nästan helt ofattbart! En producent som man alltid kan lita, på som man skrattar med och som lyssnar och tar ens sida när man mest behöver det. Som säger ifrån och som alltid ser till filmens bästa...

Jag tror verkligen på värdet att jobba ihop. Äckligt men sant är uttrycket "delad glädje är dubbel glädje." Vid första året på gymnasiet så jobbade jag ihop med Thomas, sen flyttade jag till Uppsala och hittade Oskar efter ett tag och som blev min kompanjon de närmaste 5 åren. Och nu har jag både Bonnie, Jonathan & Måns som jag känner att jag alla vill ha ett livslångt samarbete med och vänskap tillsammans med. Det är så jävla grymt hur de människorna kompletterar mig och får mig att framstå som bra.

Detta är något jag ständigt återkommer till men känslan av att vinna ihop och att göra saker med andra. Inspireras och skriva och spåna - är så sjukt fantastisk. Vad skulle man göra utan den? Och vad skulle man göra utan ett hårt arbetande team som alla är redo och beredda och alla gör sitt jobb sjukt proffsigt. Nu två dagars helg och utvilande. Sen börjar vi på vecka två av långfilmsinspelningen.

Om du står still.

2009-08-06T00:27:00.000-07:00

Att springa är det bästa jag vet för kreativiteten. När jag var stressad under min Myggan-period så sprang jag alltid om kvällarna och försökte lösa manusen som jag inte tyckte höll. Och alltid när jag sitter fast i ett manus eller annat så är nästan alltid det bästa att ge sig ut och springa.

Och igår efter den bästa inspelningsdagen på sjukt länge, så sprang jag en tur längs vattnet här hemma. Och direkt fick jag massa nya idéer - jag var sjukt uppe i varv och kunde fokusera alla mina tankar det.

Dessutom känner man sig så jävla duktig, och just för att man hela tiden har sina tankar inlindade i projekt och idéer och karaktärer, så tänker man inte så mycket på det jobbiga med joggandet.

Auteur.

2009-07-29T13:13:00.000-07:00

något av det svåraste med att vara regissör tycker jag är att man ibland måste erkänna för sig själv att de kan göra jobbet bättre än vad man själv gör, för det är ju DERAS JOBB. eftersom jag är intresserad av det mesta kring filmens komponenter;

regi
skådespeleri
kostym
musik
scenografi
foto
ljudbild
manus

; så blir det lätt att man känner sig underlägsen och att man som regissör inte hinner med att fokusera på alla dessa grejer. och det är ju därför man har proffs med sig, människor som är genuint intresserade av de olika. det finns någon slags inarbetat tänk att regissören ska ha en fast bild från början, att han ska bestämma ALLT! men det är bara bullshit. regissören ska ta beslutet vad som blir bäst för filmen. oavsett om det är en idé som kostymassistenten eller b-ljud har kommit på, och det avviker från regissörens grundtanke, så är det alltid den bästa idéen som måste vinna. på det sättet måste man vara prestigelös. eller i mitt fall så måste man kanske våga tänka att man är bra på det man gör även om man inte alltid har svar på allt.

jag är ingen auteur. jag är bara ganska bra på flera olika saker. och det är det som gör att jag stundtals eller ganska ofta (erat val) gör bra filmer. för att jag är ganska bra på att ta bra beslut.

jag är just nu så jävla glad för så många i vårat team. alla är så jävla duktiga och så jävla fina. jag är bara så sjukt dålig att säga det till dem. men imorgon bitti, då jävlar ska jag öva på det. för utan dem hade det inte blivit en så bra film som det ska bli. och utan mig hade det inte blivit någon film alls, såklart.

men en film är lika med ingenting. och en grym film är lika med allt.

Uppriven barndom.

2009-07-23T23:21:00.000-07:00

Igår anlände vi till Kramfors för att börja förberedelserna för "I rymden finns inga känslor." Och det första jag gjorde var att börja rensa ut mitt barndomsrum som i stort sett, sett likadant ut sen jag flyttade ifrån när jag var 17. Det var dags att börja slänga skit som jag aldrig någonsin kommer bry mig om. Och sortera upp saker jag vill spara.

Jag kände att jag behövde ha ett tomt och enkelt rum, utan påträngande minnen. Det har jag inte tid att tänka på nu! Iofs undrar man ju om man någonsin kommer få användning för de uppsatser man sparat. När ska man någonsin tycka att det är kul att läsa igen? Nej fan jag tror jag ska slänga lite mer!

Foto session & Possne-pepp.

2009-07-21T02:48:00.001-07:00

Igår var jag ute och fotade med söta Sam och fina Frida.

För i deras rum ska vi pryda med bilder på dem när de är lite lyckliga tillsammans. Tiden innan Simon kom in för mycket i bilden.

Sofie Hamilton och Martin Wallström (som spelar Frida & Sam) och jag gick upp på berget och gjorde vårat allra bästa att få fram lite fin stämning på de 15 minuterna vi hade.

Och fina bilder blev det. Det känns så otroligt bra med skådisarna, de är bra, de är snygga, de är så jävla taggade och de gillar manuset! Allt känns grymt lekfullt och nästan lite äckligt bra.

Men allt detta med att lägga upp bilder gör jag ju bara i någon slags undanflykt från att vi om en timme ska vara på ett sjukt viktigt möte som förmodligen kommer avgöra väldigt mycket om framtiden för filmen. Jag är peppad och orolig om vart annat. Men det är ju så det ska va. Peppa peppa ta i trä... så var det ja... (om 2 timmar hoppas jag min iPhone-historia känns som ett minne blott)

Krossad display! Krossade drömmar?

2009-07-19T06:22:00.000-07:00

Livet går som i en berg och dalbana för mig just nu. Kanske ingen nyhet för er som känner mig, mitt liv brukar ju gå sjukt mycket upp och ner. Inga mellannivåer, bara höga berg och djupa dalar. Och senaste veckan har inte varit något undantag i och med arbetet med min första långfilm "I rymden finns inga känslor." Och vad passar då inte bättre med att avsluta allt med att missa fickan och tappa mobilen i asfalten så att displayen spräcks.

Mitt i min sms-konversation, så sjunker jag ihop på min cykel och kände att "i had it coming."* Jag messar vidare i konversationen och får tipset att skriva av mig. Såhär sitter jag nu, och skriver av mig och startar härmed min regi-blogg. Som handlar om mitt jobb som regissör, eller aspirerande regissör och även då och då frustrationer av regin av mitt liv.

Jepp den otroligt pretentiös bilden ovan är samma bild som är som bakgrundsbild på min krossade iPhone. Det är Miranda som tagit den (notera det vita glas vinet i vänster bildkant) och som jag fick igår och också la in skämtsamt som min bakgrundsbild. Det sjuka är att jag och Miranda igår också pratade om fenomenet att "tappa mobilen" och att den håller. Och jag berättade att det är så sjukt att min mobil hållit fast att jag varit så sjukt slarvig med den. Och så idag så... ja ni vet ju historien. Jag undrar vad Gud försöker berätta med det här...

Men det gjorde åtminstone att jag tog tag i att dra igång min regiblogg. Jag har funderat över bloggandet ett tag och stängt ner min gamla blogg som handlade om dittan och dattan. Men nu som jag gör min första långfilm och allt börjar ställas på sin spets i mitt liv så har det aldrig känts mer passande att få skriva av sig. Dessutom är det så otroligt mycket bättre att vara nischad och fokuserad på allt vad det innebär, och samtidigt få en chans att reflektera över allt man lär sig och kommer fram till..

Stay tuned! (ännu ett töntigt engelskt uttryck.)
I framtiden kommer det vara mycket mindre bla-bajsig text. (eller inte.)