Negativism.

Jag såg igår ett avsnitt av Sex and the City, (Säsong 6 avsnitt 4) när Berger blir sur på Carrie för att det första hon gör är att kritisera en detalj i den boken han precis fått publicerad. Hon älskade boken förutom detaljen att en kvinnlig karaktär bar en "Scrungy". Trots att hon efter det berättar om allt hon tyckte vara fint och fantastiskt med boken, så kan han inte riktigt släppa det. Sitt misstag att låta karaktären bära en Scrungy. Så till den grad att han känner att boken känns värdelös & meningslös.

Trots att avsnittet (avsnitten) kring Berger ska uttrycka att han är löjlig, så fick det mig att tänka hur jag skulle känna i liknande situation. Och jag skulle nog reagera ganska precis så som han gjorde. För det är så otroligt lätt att ta till sig negativism och jag har så otroligt lätt för att göra det.

I förrgår hade vi en testvisning av filmen för en blandad publik, och det gick ändå lite över förväntan. Även om det inte blev några stående ovationer så kändes det som att mer eller mindre alla tyckte att filmen var bra, på ett eller annat sätt. Men trots det så fokuserar jag på allas negativa kommenterar, gräver ner mig i det vilket gör att det känns som att det spelar ingen roll vad jag gör. Den kommer ändå inte bli perfekt.

Och såklart har jag väl fattat att den inte kan bli perfekt, det går ju inte. Och ännu mindre mot flera olika typer av publik. Och jag vet inte vad det beror på med denna stolthet/svaghet som jag och Berger gemensamt besitter. Men det är jävligt påfrestande, samtidigt som det också kan vara bra i och med att man förhoppningsvis får lite jävlar anamma att göra saker ännu bättre i framtiden!