Jag vaknar och det är helt tyst i huset. Måns och Johannes ligger och sover. Vi är på inspirations/jobbhelg på västkusten med vårt projekt "The Who Say What" som i framtiden kommer heta något annat. Jag tycker om att gå omkring själv och få saker gjorda innan de andra vaknar. Man får liksom ett litet försprång. Jag behöver försprånget för att känna mig bra.
Något som jag måste inse och lära mig acceptera är att jag är fruktansvärt dålig på att komma ihåg saker. Jag kommer ihåg känslor och bilder ganska bra. Men text och exakta citat kommer jag aldrig ihåg. Varken från filmer eller riktiga livet. Och jag hatar det.
Samtidigt som Måns och Johannes slänger sig med exakta citat hit och dit från serier och från vårat eget manus. Så kommer jag inte ihåg alls. Kanske finns ovanligt mycket uppe i mitt huvud nu, men jag kommer verkligen inte ihåg saker bra. Jag har fruktansvärt svårt att lära mig låttexter t.ex.
Istället för att komma med idéer som jag är bäst på, så kan jag fastna i negativ tankebanor om hur jag önskar att jag skulle komma ihåg exakta formuleringar bättre. Eller ens vad jag skrivit i mitt eget manus. Men något jag insett på senare tid är att det jag inte har i text-skills har jag istället i fotoskills och tankar. Hur jag ser scenerna, och får jag en bild av scen - så vet jag att den blir bra. Kanske är jag bra på visualisera för att jag alltid fotat för att lyckas komma ihåg. Eller så är det något helt annat.
Varför stör detta mig så? Varför lär jag mig bara inte acceptera att saker är på ett visst sätt. Jag är inte bra på allt. Hur gärna jag än skulle vilja. Och ärligt, hur roligt liv skulle man egentlligen ha då?
Och kommer man någonsin komma ifrån att trycka ner sig själv över saker man är dålig på? Jag menar jag har gjort min första långfilm och ändå sitter jag hatar mig själv, för mig själv, när jag inte är så bra som jag skulle vilja.
Jag antar det. Det är väl så man blir bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar