fredag 9 oktober 2009

Karrirärsval. Livskval. Palestinasjal.

Jag sitter på överdelen av Rival och tittar ner på människor som beställer kaffe, te och frukost. Jag dricker min latte. Jag lyssnar på Regina Spektor och jag känner mig sjukt nervös och mår lite illa. Vad händer?



Jag står nu här inför ett sjukt stort val. Ska jag gå på att göra min andra långfilm som jag har skrivit på i 3 år? Eller ska jag åka till LA och utveckla en animerad tv-serie för Comedy Central?

Valet är självklart, jag kan inte välja något annat än det senare såklart. Jag har precis gjort min första långfilm och får nu chansen att göra en sjuk resa karriärsmässigt och för första gången i mitt liv kanske bo utanför Sverige under en längre tid. Ingen vet hur det blir, men chansen är ganska stor. Det känns skrämmande. Jag känner som en sten inom mig. Kanske är det långfilmen och allt jag och Bonnie satsat på det som känns tungt.

"Långfilmen försvinner inte." Säger hon. Och jag försöker intala mig själv att det är bättre för filmens skull att jag väntar också. Egentligen vet jag inte. Det finns så mycket av mig själv i långfilmen som jag vill ska komma ut, som jag vill uttrycka. Men samtidigt är det klart det kan vara värt att vänta. Inte för länge bara.



Jag är van att haka på det som erbjuds mig, chanser som uppstår tar jag. Tänker inte alltid. Som när jag åkte till Indonesien i 5 veckor. Nu måste jag verkligen tänka. Och jag tänker på vad det är jag verkligen vill och vad är det jag gör för att jag tänker att jag borde... Det är såklart bekvämast att stanna hemma och göra en ny långfilm på det sätt som jag kan, och med de erfarenheter jag fått. Hemma med nya vänner och en stad jag älskar. Samtidigt har jag alltid drömt om USA, och chansen att få träffa storheter som Trey Parker eller Zach Braff. Jag kan inte tacka nej till detta, och får jag chansen så gör jag inte det heller. Men ännu är det en lång resa innan Comedy Central tackar ja...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar