Ju längre man jobbar med ett projekt, desto mer hinner man tänka på saker man kunde gjort annorlunda. Andra sätt att närma sig tagningar, andra sätt att skriva scener. Så fort man tänker på det så känns alltid de sakerna mycket roligare att göra eftersom man är så fruktansvärt less på den versionen eller det sättet man redan valt spela in. Men någonstnas får man lita på sitt jävla omdöme att man gjorde rätt från början. Även om jag just i detta nu inte tror ett skit på vad jag själv skriver.
När vi skrivit "I Rymden finns inga känslor" så kändes det som om den inte kunde göras så mycket bättre, jag tyckte för ovanlighetens skull att det var riktigt bra. Det var det manus jag varit mest nöjd med någonsin. Ändå sitter jag nu i klippningen och tänker på dessa andra möjligheter.
Jag är van vid att göra om saker i efterhand. Jag har ju någonslags filmuppväxt där jag klippt jävligt mycket, och alltid hittat intressanta sätt att vrida och vända på scener och scenflöden. Eller kanske rättare sagt lärt mig klippa mig ur dramaturgiska och regimässiga brister. Men inte förrän senaste veckorna har jag börja använda mig av den delen av hjärnhalvan och det känns väldigt inspirerande. Samtidigt känns det otroligt svårt, det finns bara helt enkelt för många möjligheter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar