Verklighetsflykt.

Verkligheten kommer ikapp en. Jag har i flera månader fått höra hur bra långfilmen kommer bli. Både i manusstadiet, filmningsstadiet och i klippningsstadiet. Från skådisar, från filmfolk och de flesta som läst manuset. Ändå har jag inte känt mig helt lycklig med filmen, inte helt nöjd. Sällan är jag helt nöjd men jag har under en tid ändå känt att det är något som saknas.

Först efter den första riktigt ärliga kritiken som varken var sågande eller hyllande så känner jag att jag fått tillbaka inspirationen och suget att klippa filmen och göra den så bra det bara går. Jag är inte van att jobba i medvind, jag gillar att känna att jag har något att bevisa. Känslan av "Jag ska nog visa dom" behöver jag för att motivera mig själv att sitta dygnet runt och göra det bästa av en film.

Jag har inte en jävla aning om hur bra filmen kommer bli. Den har väldigt höga toppar, och jag hoppas göra dalarna högre. Men jag vill så jävla gärna att den här ska bli en bra biofilm. Att det ska visa på annat än att jag är lovande. Jag vill bevisa för mig själv att jag faktiskt var mogen nog att göra min första långfilm, om än den kommer vara långt ifrån fulländad.