Skådespelare.

Vissa skådisar ska man inte säga någonting till, de ska inte ens repetera de ska bara köra för de är bäst första gången. Vissa skådisar behöver otroligt mycket idéer och de lyssnar på alla och gör det bättre och bättre varje gång. Vissa är sjukt inlästa och behöver få nya repliker för att det inte ska kännas skrivet medan vissa kan göra det mest skrivna till trovärdig dialog med rätt betoning. Det är så jävla svårt med skådespelare och särskilt när man träffar de som har sådana grymma toppar och man själv känner att man inte alltid kan få dem att nå dit.

(Innan jag fortsätter så tänkte jag säga att Jimmy på bilden absolut inte har något med det kommande att göra. Det var bara en fin bild. Och det är fint med fina bilder.)

Fan idag kände jag verkligen mig så jävla dålig som regissör. Jag visste hela tiden vad som var fel men jag försökte säga vad som kändes konstigt, och försökte med en del annorlunda regiingrepp men inget hjälpte sådär klockrent. Inte så att hela tagningar blev strålande utan istället bara bitvis. Som klippare, så tänker jag "Jag kan i alla fall klippa mig runt det."

Nu när jag sitter och går igenom hela inspelningsdagen i huvudet så kommer jag på hur jag skulle gjort. Det finns massa saker jag kunde gjort innan, men personen i fråga är ganska svår att jobba med och ge samma idé som jag har. Jag vet inte varför, men jag tror jag nu vet hur jag ska skapa det. På något sätt känns det bittert och på något sätt känns det bra att göra fel och inte bli nöjd. Dålig för att filmen kommer lida av det. Men bra för att jag lär mig nya knep och utmanas att komma på nya vägar att regissera. Jag hoppas inte det märks i filmen, jag hoppas verkligen verkligen inte det gör. Jag tror jag kan lyckas skapa den känsla jag vill åt.