Jag är en idiot.

Ser ni killen på bilden. Ser ni hur självsäker han är. Det har varit en bra inspelningsdag. Det känns roligt, det blir snyggt och kul. Jag känner mig snygg. Det är motljus. Det är sensommar. Och jag spelar in min första långfilm.

Ser ni killen på bilden. Det är jag, jag är en idiot. Jag är fruktansvärt egocentrisk och bryr mig väldigt lite om vad andra människor säger. Det handlar inte om att jag är ointresserad, det handlar bara om att jag är helt uppe i mina egna tankar med min film, min framtid och mina drömmar. Jag försvinner bort, det är allt det handlar om för mig. Just det. Mig. Och jag hatar det.

Och jag hatar att vara ensam när man själv inte väljer det. När jag känner att jag inte kan ta tag i det och styra upp det. Satt ensam på bussen hem från Vaxholm medan de andra i gänget bildade små par vid dubbelsitsarna i bussen. Helt orationellt så kliver jag av, utan att någon ser det och utan att säga något vid Danderyds Sjukhus och tog tunnelbanan vidare medan de andra sitter ovetandes kvar i bussen. Jag får sedan sms men då är det redan försent. Jag har gjort mitt val. Det är synd om mig, och jag vill tycka synd om mig själv just nu. Det blir inte bättre av att tunnelbanan är smockad av unga som ska ut på krogen och festa, och som jag går från Mariaplansuppgången mot mitt kontor så möts jag inte bara av det kalla regnet som träffar mig i ansiktet utan också fredagsstockholm. Och jag är på väg till mitt kontor för att skriva av mig. För att jag tror att det är det enda jag klarar av.

Många vet det, andra anar det. De flesta bryr sig inte. Jag har problem. Jag vet inte hur jag ska klara det. Hela mitt humör bygger jag på vad som händer med min senaste film. Känns det inte bra så mår jag dåligt. Känner jag mig osäker och pressad - så kan jag inte fokusera på något annat. Och känns filmen grym och alla älskar den, så älskar jag mig själv. Inte annars.

Jag vet inte vad det är det där med att jag har svårt att unna andra lycka och framgång. Egentligen älskar jag ju människor och hatar orättvisa och vill verkligen att det ska gå bra för fina människor. Men just när det kommer till saker som är saker jag själv är pressad kring och skulle vilja uppnå, då har jag svårt. Jag trycker ner mig själv istället för att bli glad för andra. Jag vill så gärna bara vara avslappnad och lyssna, och prata och kommentera. Inte ha tankarna helt någon annanstans. Inte behöva fly för att jag inte orkar ta konflikter. Bara vara. Snälla låt mig...