Ett sätt att glömma saker som är jobbigt runt omkring mig är att skriva. Aldrig sätta punkt. Bara låta fingrarna röra sig över tangentbordet och skriva det som skrivs, inte tänka, och inte låta ens perfektionism censurera en. Bara skriva och skriva, spara och sen stänga. Jag har skrivit så sjukt många gånger där jag bara skriver, och aldrig mer tittat på det jag skrivit igen. Dels för att det bara är olyckligt dravel och att jag också skulle dras tillbaka till den sinnesstämningen om jag läste det igen.
Jag har ännu inte lärt mig hitta lyckan i att bara vara. Bara i det som kommer. Och olyckan i det som varit. Jag har alltid tänkt alldeles för mycket och oftast är jag lyckligast när jag inte tänker särskilt mycket alls. Så därför skriver jag för att få det ur mitt system, så att jag sen kan fortsätta utan att tänka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ibland vill jag bara krama dig riktigt länge, stå där och blunda och långsamt smeka din rygg. Inte på ett bögigt eller över huvud taget sexuellt sätt, bara på ett sånt där skönt "du vet att det ordnar sig"-vis. Vilket är precis vad jag skulle viska i ditt öra medan vi stod där. Du vet att det ordnar sig.
SvaraRaderaJag är bara så jävla dålig på att ljuga.
Puss.