Extremt högljutt. Otrolig mindervärdeskomplex.

Det är med blandad förtjusning och blandad illamående som jag öppnar boken "Extremely Loud & Incredibly Close" (Extremt högt & Otroligt nära). Jag har läst 130 sidor och det är än så länge den bästa bok jag läst. Den är inte bara fantastiskt skriven rent språkmässigt, den är kreativ, intensiv och smart. Jag blir förtjusad av hur fantastiskt allt är, hur man kan komma på briljant sak på briljant sak. Jag mår illa för att jag knappt kan läsa för att jag känner att det jag gör är så otroligt mycket mindre värt än allt i den boken. Fast med hoppet om att jag skulle kunna göra något sånt här, någon gång i framtiden om jag haft tålamodet att skriva. Vilket jag inte har.

Jag behöver ett stort Vad för att skriva en bok. Eller en lugn sommar. Eller ett slag i ansiktet. Jag försöker skriva på en novell som kanske kan bli publicerad i en novellsamling. Och trots att jag har en konkret deadline och att det bara är en ynka liten novell, så kan jag inte få ur mig mer än några ord i taget. Det känns bara för ogenialt. Fan ta dig "Jonathan Safran Foer"! Du gör att jag inte kan skriva längre. Du får mig att känna mig extremt underlägsen & otroligt obegåvad.